FOTO: TOVE DREIMAN

Scroll down for English

Danssteg spökar i Ellen Söderhult, Ellen Söderhult spökar runt på scenen. Fauner, friare, operademoner och deras moster är inbjudna till ett medley av dansgastar. 

Dansspöken som förtjänar ett frågetecken härjar runt i koreografins hemsökta konstform. Koreografi låter det förgångna återuppstå, tillåter något från ett förflutet att aktiveras igen. Danser ekar av sina utövare och utövarna ekar av danser. 

Spökdanser använder idén om spöket som något som är både frånvarande och närvarande samtidigt, för att dyka ner i relationen mellan dansaren och dansen, jaget och miljön. Spökdanser är ett solo där dansaren kallar på sina spöken, dansas av sina egna dansgastar: krafter som agerar på avstånd. Tiden är ur led och kroppen är vaktmästare för en samling danser.

“Årets föreställning” enligt Maina Arvas i DN 2024.12.08

SPELAS I RONNEBY 3/10 2025 kl 19.00 på Kvitterplatsen, fri entre

Biljetter Atalante, Göteborg 30/11 19.00, 1/12 17.00 2024

Biljetter Dansstationen, Malmö 26/11 19.30, 27/11 18.00 2024

Biljetter, MDT Stockholm: premiär 29/5 20.00, 30/5 20.00, 1/6 18.00, 2/6 15.00 2024 med efterföljande publiksamtal mellan Ellen Söderhult och Unn Faleide

ENGLISH

Dance steps haunt Ellen Söderhult; Ellen Söderhult haunts the stage. In Ghost Dances Fauns, suitors, opera demons and their aunt are invited to a medley of dance ghosts.

Choreography invokes history and allows that which is past to be resurrected and made present again. Hence, in it we find questionable dance ghosts littered around and running rampant. We find that dances echo their performers and performers echo dances; choreography is revealed to be a haunted art form.

Ghost Dances does not adhere to a strict definition of what is ghostly. It embraces the idea of the ghost as something that is simultaneously absent and present in order to delve into the relationship between the dancer and the dance, the self and the environment. Ghost Dances is a solo in which the dancer summons her ghosts, danced by her own dance phantom with forces acting at a distance. Time is out of joint and the body is the caretaker of a collection of dances.

”No gesture or emotion is too grand to take place in Ellen Söderhult’s ’Ghost Dances’. But then again, this is a solo where she as a dancer really utilizes both her own, and the more dramatic and theatrically emotional moments of dance history.” – SvD, 2024.05.30

”The result is inviting, enveloping and wonderfully surprising.” – Dagens Nyheter, 2024.05.30

In 2022, Ellen Söderhult was awarded the Birgit Cullberg scholarship by the Swedish Arts Grants Committee with the motivation:

”Ellen Söderhult is one of our times’ strong voices and practitioners in contemporary dance in Sweden. With great passion, Ellen pursues her work to broaden the view of the art of dance.”

DANCE & CHOREOGRAPHY Ellen Söderhult

COSTUME & SET DESIGN Tove Dreiman

LIGHT DESIGN Christoffer Lloyd

MIXNING Hara Alonso

MUSIC KABLAM & Sonja Tofik amongst others

PRODUCER Unn Faleide (MDT)

THANK YOU TO Derrida & Yari Stilo

VIDEO DOCUMENTATION Karl-Oskar Gustafsson

CO-PRODUCTION MDT Moderna Dansteatern & Slingan Tre Scener (Atalante, Dansstationen, MDT)

This production is a part of Life Long Burning – Futures lost and found (2023-2026) – a project supported by The European Union’s Creative Europe-program. Opinions that are expressed are the ones of the author/creator and don’t necessarily reflect those held by the European Union or The European Education and Culture Executive Agency (EACEA). Neither The European Union or EACEA can be held responsible for them.

Recension från DN

Det spökar på Moderna dansteatern. En rökdimma sveper lågt över scengolvet i det stora svarta rummet. Ljus strålar från sidorna som genom glipor. Det rasslar, klapprar, gnisslar och kraxar. Ur dimman och mörkret lösgör sig en mystisk varelse som ser ut att ha slitit sig ur en älvdansring på Nils Blommérs eller August Malmströms 1800-talsmålningar för att rymma till ett dekadent rejv i en annan mer spännande skogsglänta.

Kostymens tunna beigeljusa älvslöjor har sällskap av oregerliga rosaröda tygsjok och fransar släpande som blodspår, ansiktet lyser vitt med svarta ögon och läppar. Det är dansaren och koreografen Ellen Söderhult som spökar för oss, och låter sig själv hemsökas av spöken.

Det märkvärdiga i att dansens rörelser liksom kan finnas kvar efteråt – hur förnimmelsen av dem dröjer i rummets luft, i publikens nersparade upplevelse, i dansarens kropp och muskelminne – är den utgångspunkt som hon undersöker i sitt nya verk ”Spökdanser”.

Här på MDT välkomnar Ellen Söderhult och kanaliserar koreografiska minnen, leker spöklekar med sina egna medvetna och omedvetna referenser, frossar i dansens repetition med variation.

Det låter kanske teoretiskt men resultatet är inbjudande, omslutande och förunderligt överraskande. För Ellen Söderhult och hennes konstnärliga team vet att använda kraften i det emotionella och det visuella för att levandegöra det intellektuella. När hon tilldelades 2022 års Birgit Cullberg- stipendium framhöll motiveringen det kollektiva görandet och att ”rörelse, ljud och aktion ger mening och lyfter upplevelsen till en fysisk, lekfull och poetisk erfarenhet för både publik och utövare”. Här får vi ett konkret exempel på det.

Rummet och dramaturgin byggs finkänsligt och storslaget i Tove Dreimans scenrum med Christoffer Lloyds ljus, mörker och skuggor och Hara Alonsos ljudmix av naturläten, klassiska stråkar, pianoglitter och djupa beats. Söderhult framträder och försvinner i scener som avdelas av dimma, svärta eller ett plötsligt böljande vitt lakan. Mellan scenerna förändras något, kostymen byggs på eller skalas av, stämningen förvandlas, rörelserna växlar mellan flygande högt och rullande lågt, farligt och mjukt, och låter gärna det romantiska krocka med humoristiska pladask mot golvet. Hon får det aparta att kännas självklart, som i en dröm.

Spökdansandet pekar både bakåt och framåt, rymmer försoning med det förlutna och omvandling till något nytt. Tanken om att bära med sig erfarenheter i dansarkroppen omsätts till något allmängiltigt. Insikten konkretiseras när jag plötsligt hoppar till av en lång rad spökansikten som skymtar genom dimman på andra sidan rummet. Men det är ju bara publikraden mittemot. Vi är alla här tillsammans med våra kroppar, minnen och egna spöken.

Text: Maina Arvas

C Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt

Recension i SvD här

Föreställningen innehåller rök, nakenhet och höga ljud.

Dans och koreografi: Ellen Söderhult
Scenografi och kostym: Tove Dreiman
Ljusdesign: Christoffer Lloyd
Mixining av ljud: Hara Alonso Musik av bland andra: KABLAM, Bendik Giske och Sonja Tofik
Producent och yttre öga: Unn Faleide (MDT)
Tack till: Derrida och Yari Stilo

Samproduktion: MDT Moderna Dansteatern, Slingan Tre Scener (Atalante, Dansstationen, MDT), och Life Long Burning – Futures lost and found-projektet (2023-2026) som stöds av Europeiska unionens Creative Europe-program. Åsikter och åsikter som uttrycks är dock endast författarens/författarnas och återspeglar inte nödvändigtvis de från Europeiska unionen eller European Education and Culture Executive Agency (EACEA). Varken Europeiska unionen eller EACEA kan hållas ansvariga för dem.

Mer info och biljetter på https://mdtsthlm.se/ghost-dances!

Samproduktion: Slingan (MDT, Atalante, Dansstationen) och Life Long Burning