När huden lyssnar: (im)materiella skinn och hörbar beröring

Välkommen till en utställning som utforskar känseln som ett sätt att lyssna och uppleva sin omgivning. Genom material som textilier och vibrerande ljudlandskap väcks olika sinnen till liv – vi ser med händerna, hör med huden och känner med hela kroppen.

Hur kan ett material bära på minnen och berätta en historia? Här får du komma nära och upptäcka ett intimt möte mellan dig, ljud och material – och känna världens vibrerande essens.

Utställningen är en del av ett konstnärligt projekt som utvecklats under våren 2025 på FOLK i Skärholmen av musikern Hara Alonso, i samarbete med konstnären Hiroko Tsuchimoto och tillsammans med koreografen Ellen Söderhult, musikerna Vilhelm Bromander och Ryan Packard samt grafiska designern Sissela Blanco. 

Under utställningen hålls tre workshops med Hiroko Tsuchimoto och Hara Alonso, samt fyra dansföreställningar av Ellen Söderhult, öppna för alla. Mer information om dessa finns på vår hemsida!

Vernissage: onsdag 24 september kl. 17.00–19.00

Utställningsperiod: 24 september – 19 oktober
Öppettider: onsdag–söndag kl. 12–16

“SKRORVLIGA DANSER”:

På vernissagen, onsdag 24/9 någon gång mellan 17 och 19

27 september kl. 15.00-15.15

11 oktober kl. 15.00-15.15

Samt på finissagen 18 oktober kl. 15.00-15.15
Adress: SKHLM Konsthall, Storholmsgatan 16 (mittemot Myrorna)

–
Programmet i SKHLM Konsthall genomförs med stöd av Kulturrådet, Stockholms stad och i samarbete med SKHLM Centrum. Vernissage i samarbete med ABF Stockholm. 

OM SKROVLIGA DANSER

Ursula LeGuin skrev en gång en essä om berättelsens form. Hon föreslår en behållare, en bärpåse som det första, viktiga kulturella föremålet istället för spjutet. Behållaren representerar en berättarform som inte handlar om konflikt och erövring, utan om att samla, hålla och bevara. Hon skriver fram en idé om historien om det vardagliga, om gemenskap och överlevnad, full av sidospår och kopplingar snarare än en rak väg mot en upplösning. En metafor som likt en rymlig, mjuk påse gör plats för andra sätt att värdera, uppleva och beskriva.   

Kroppen är också en slags behållare, som hela tiden samlar på sig intryck och skapar minnen. Kroppar bär på en metaforisk bärpåse av minnen, känslor och sinnesintryck, lagrade och akuta. Genom dessa lyssnar vi med sinnena. Lyssnar till omgivningen och den andra eller till hur det egna köttet känns. Kroppens största organ huden lyssnar med sina förmågor att förnimma tryck, temperatur, konsistens… Förnimmer med doftsinnet som lätt aktiverar floder av minnen, eftersom luktsystemet är direkt kopplat till de delar av hjärnan som är ansvariga för känslor och minne. Genom smaksinnet, som även det genom upprepning och utforskning, byggt en bank av associationer, minnen och preferenser.

De nära sinnena beröring och smak kopplas ofta i en europeisk idéhistoria till kroppen och det förgängliga; vilket gjorde att de ansågs mindre pålitliga än blickens avgränsande sinne som historiskt sett som det mest objektiva. Ögat slänger sig som ett spjut och avgränsar ting från varandra, men handen och tungan kanske närmar sig den faktiska ömsesidigheten som villkorar existensen. När en varm hand håller en isbit börjar de med en gång utbyta temperaturer. Vattnet vi dricker är uråldrigt och blir en del av vår kropp genom semipermeabla celler innan det återgår till att vara utanför kroppen. Luften passerar genom våra skira små lungblåsor och blir del av livsviktiga processer i kroppen genom vilka våra kroppars sammansättning hela tiden förändras.

Men ögat har också en tunga, som fungerar mycket likt bärkasse-teorin. Som barn slickar, bitar, smakar vi på allt omkring oss, intryck som lagras och i sinnenas överlappande sätt att fungera förser oss med skickliga ögon-tungor. Den blicken tar in skrovligheter, temperaturer, konsistenser, på samma sätt som ljud som rör sig in i våra öron blandas med varandra och information från hudens stora känselorgan. Vindens beröring, hur regndroppar landar i löven, på ett balkongräcke av metall och på kroppens varmare yta. 

Att dansa och att betrakta dans kan vara lite som att aktivera den lyssnande aspekten av alla sinnena och låta dessa blandas med den bärkasse av förnimmelse-minnen och associationer som kroppen bär på. Dansa kan vara att lyssna med hela sitt kött och i relation till sin bärkasse av minnen. Att uppmärksamma kroppens relation till omgivningen, likheter med tidigare upplevelser och andras levda erfarenhet, lyssna till de egna slemhinnorna och skelletdelarna, till senor spända som fiolsträngar och till ljudets konsistenser. En dans som ber om att få betraktas som en solnedgång eller ett träd: utan något att säga men full av intensiteter. En odramatisk bärkassedans som gestaltar det som känns.