RECENSION, DN 3/3-2025
“Förföriska dansmonster i skräckerotiska ”Blessika”
Skräckerotik och dinglande svansar när Ellen Söderhult följer upp ”Spökdanser” med en älvdansskir och baletthistoriskt refererande dansföreställning.
Det är svårt att slita blicken från dansarnas fötter. Inte alldeles ovanligt under en dansföreställning, men det som sticker ut här är något som just … sticker ut. Extra tår verkar ha växt fram tätt ovanför de vanliga tårna, liksom häftigt sprängt fram genom huden, lätt blodiga och med små hårtofsar.
Men så är också Ellen Söderhult en koreograf som håller publiken på tårna. Lite rädd ska man vara. I det vackra, älvdansskira och baletthistoriskt refererande ryms också mörk komik, skräckerotik och dinglande svansar som skymtar i gliporna där bak bland ljusa volanger. Ständiga påminnelser om att dans är både kött och intellekt, eller att det inte ens går att skilja dem åt eftersom hjärnan sitter i kroppen. Håll ögonen öppna, och sinnena.
Kostymdesignen av Amanda Hedman Hägerström, som svängigt kan omsätta fantasi i påträngande fysisk form (minns high school-skräckisen ”Kött” på Kulturhuset Stadsteatern 2023), passar Söderhults omsorg om det dramatiskt visuella och rumsliga. Däri ingår Michael Forsbergs färgfrossande och platsskapande ljus och Kajsa Bloms mullrande musikaliska komposition av prasslande, droppande, knakande, stråksmäktande och pianoporlande ljud. Så även den inramande mytologin berättad av Liv Hargne Granath, en sorts skräddarsydd skapelsetext för det koreografiska verket, där fyra små dansande monster föds som alla heter Blessika.
För till skillnad från i ”Spökdanser” på MDT förra våren är Söderhult inte ensam på scenen. ”Blessika” är uppföljaren i den trilogi där hon undersöker ”dans som en hemsökt konstform”, och här har hon sällskap av de förföriska dansmonstren Cajsa Godée, Nathalie Wiberg och Catarina Zarazua Mujo. Som vitklädda varelser med utsmetat mörker kring de leende läpparna och köttfärgade sidenband fladdrande kring knästrumporna stöter de fram genom luften i den takhöga danskällaren på Weld.
Det är påstridigt och undanglidande på en och samma gång. Höga språng och kraftiga framskjutningar av bröstet, rullningar och kryp på golvet, djur som slickar sig om tassarna. En longör som exempelvis en väl utdragen scen vid en lägereld förgäts lätt i den på blodigt allvarligt lekande helheten, med en final av syndaflodsregn och jamande kattkör. Den här kvartetten har en smittande skogsrågäckande hemlighet ihop.
Maina Arvas, DN 3/3 2025 https://www.dn.se/kultur/forforiska-dansmonster-i-skrackerotiska-blessika/
Recension från DN
Det spökar på Moderna dansteatern. En rökdimma sveper lågt över scengolvet i det stora svarta rummet. Ljus strålar från sidorna som genom glipor. Det rasslar, klapprar, gnisslar och kraxar. Ur dimman och mörkret lösgör sig en mystisk varelse som ser ut att ha slitit sig ur en älvdansring på Nils Blommérs eller August Malmströms 1800-talsmålningar för att rymma till ett dekadent rejv i en annan mer spännande skogsglänta.
Kostymens tunna beigeljusa älvslöjor har sällskap av oregerliga rosaröda tygsjok och fransar släpande som blodspår, ansiktet lyser vitt med svarta ögon och läppar. Det är dansaren och koreografen Ellen Söderhult som spökar för oss, och låter sig själv hemsökas av spöken.
Det märkvärdiga i att dansens rörelser liksom kan finnas kvar efteråt – hur förnimmelsen av dem dröjer i rummets luft, i publikens nersparade upplevelse, i dansarens kropp och muskelminne – är den utgångspunkt som hon undersöker i sitt nya verk ”Spökdanser”.
Här på MDT välkomnar Ellen Söderhult och kanaliserar koreografiska minnen, leker spöklekar med sina egna medvetna och omedvetna referenser, frossar i dansens repetition med variation.
Det låter kanske teoretiskt men resultatet är inbjudande, omslutande och förunderligt överraskande. För Ellen Söderhult och hennes konstnärliga team vet att använda kraften i det emotionella och det visuella för att levandegöra det intellektuella. När hon tilldelades 2022 års Birgit Cullberg- stipendium framhöll motiveringen det kollektiva görandet och att ”rörelse, ljud och aktion ger mening och lyfter upplevelsen till en fysisk, lekfull och poetisk erfarenhet för både publik och utövare”. Här får vi ett konkret exempel på det.
Rummet och dramaturgin byggs finkänsligt och storslaget i Tove Dreimans scenrum med Christoffer Lloyds ljus, mörker och skuggor och Hara Alonsos ljudmix av naturläten, klassiska stråkar, pianoglitter och djupa beats. Söderhult framträder och försvinner i scener som avdelas av dimma, svärta eller ett plötsligt böljande vitt lakan. Mellan scenerna förändras något, kostymen byggs på eller skalas av, stämningen förvandlas, rörelserna växlar mellan flygande högt och rullande lågt, farligt och mjukt, och låter gärna det romantiska krocka med humoristiska pladask mot golvet. Hon får det aparta att kännas självklart, som i en dröm.
Spökdansandet pekar både bakåt och framåt, rymmer försoning med det förlutna och omvandling till något nytt. Tanken om att bära med sig erfarenheter i dansarkroppen omsätts till något allmängiltigt. Insikten konkretiseras när jag plötsligt hoppar till av en lång rad spökansikten som skymtar genom dimman på andra sidan rummet. Men det är ju bara publikraden mittemot. Vi är alla här tillsammans med våra kroppar, minnen och egna spöken.
Text: Maina Arvas
C Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
REVIEWS IN SWEDISH OF HOW TO DO THINGS WITH ROMANCE AT PALLADIUM MALMÖ 15/8 2021!
from the review ROMANTIK KAN VARA SPORT, TRUMMOR OCH GRUPPKRAMAR in Sydsvenskan:
“Här är romantiken gränslös, stark och öronbedövande. Till ett soundtrack av bland annat riot grrrl-bandet Le Tigre, Joan Jett, Tatus ”All the things she said” och musiken från ”Möt Joe Black” stormar dansarna fram över scenen mellan trumseten, i ständigt nya konstellationer. Rörelserna är hämtade från balettens, gymnastikens, musikvideornas och filmens värld, men här väntar ingen på uppvaktning av någon man.Istället formar dansarna ständigt nya grupperingar, där de synkroniserat rör sig som om de vore ”Svansjön” på en idrottsarena. Det är lite skevt och otajt, men det är utan tvekan medvetet och bidrar till den upproriska och euforiska känslan. Baby står inte i något hörn, hon rusar runt mitt i rampljuset i baskettröja och hästsvans.””I ”How to do things with romance: a prologue” tar dansarna tillbaka romantiken, skakar om den och gör den till sin egen.”Yeah! Sarah Kebedech Ziebe, Sara Mouritzen, Hannah Krebbs, Lisen Pousette, Oda Brekke, Elise Sjöberg, Lisa Schåman, Am Ertl, Morgane Nicol, Stina Ehn, Michelle Persson, Dansstationen och World Pride Skåne!”
Revolterande punkbalett gör upp med romantiken
2021-08-19 på Danstidningen.se
Fakta:
Namn: Recension How to do things with romance: A prologue
Koreografi: Ellen Söderhult
Musik: Trummor: Sarah Kebedech Ziebe, Sara Mouritzen
Ensemble: Dansare: Hannah Krebs, Lisen Pousette, Oda Brekke, Elise Sjöberg, Lisa Shåman, Ellen Söderhult, Am Ertl, Morgane Nicol, Stina Ehn, Michelle Persson
Plats: Dansstationen under World Pride: 15/8 -21
» https://dansstationen.nu/sv/hem/
Två kvinnliga musiker spelar trummor på hög nivå, punkmusik med extra energi som låter maximalt upprorisk.
Den ena har en t-shirt med texten Warriors, den andra Football. Det är tuffa tjejer vars musik vibrerar genom Dansstationen och hörs ut över stan, med kraft.
De nio dansarna är barfota med enkla kläder och de tar plats på scen med eftertryck i How to do things with romance: A prologue,ett koreografiskt verk vars syfte är att utforska begreppet romantik ur ett sociologiskt, feministiskt och kulturhistoriskt perspektiv.
En utgångspunkt är idén om känslor som ömhet, passion, tillgivenhet, uppoffring (det sista typiskt för kvinnoroller speciellt i Hollywood-filmer, enligt min åsikt).
Föreställningen tar sats i dans där gruppen delar upp sig för att gestalta, föreslå och spekulera i olika tolkningar av romantik – nästan som en tävling eller lagsport. Det blir ständigt nyskapande grupper, ibland med kollektiv vrede som vill vända på begreppen, formulera
någonting nytt med närmast revolutionär glöd. En gruppdynamisk energi som uttrycker glädje och ilska med fantasifullt rörelsemönster mot något slags patriarkalt förtryck, vilket får mig att tänka på boken Svenska Akademins Ordlista där ordet romantisk definieras som ”svärmisk, överspänd”.
En uppfattning om ordet romantik eller romantisk som kanske inte överensstämmer med tolkningen i detta koreografiska projekt? Eftersom man här vill definiera dansen som ”ett kast”, det vill säga ett ”avsiktligt omkullkastande för att förlora betydelsen av romantik och föreställa sig den igen”.
En ”punkbalett” som vill göra revolt – vilket uttrycks i den starka gestaltning som ständigt pågår, både i snabba kast och långsamma, intensiva rörelser, som kulminerar då alla i senare delen av föreställningen formerar sig till en enda kropp, där dansarna, en efter en, sticker upp huvudet ur den tighta gruppen och knyter näven: uppror!
Tillsammans förändrar de innebörden av begreppet romantik, dialektiskt.
Ingela Brovik
Experimentellt med ljud
Ljud är i fokus för koreografen Ellen Söderhults och dj:n Daniel Iinattis scenexperiment. I kväll, fredag 10 maj, ges deras “Dunka, dunka” på Köttinspektionen.
– Det kan bli en genreöverskridande konsthändelse mellan konsert, klubb och dans. För mig handlar dans mycket om att känna musiken i kroppen, säger Ellen Söderhult.
Ellen Söderhult har haft residens på Köttinspektionen. Förutsättningslöst har hon kunnat utveckla en idé som inte nödvändigtvis måste avslutas i en färdig föreställning. Fredagskvällens evenemang ser hon som en arbetsvisning.
Ellen Söderhult är utbildad inom både cirkus och dans på bland annat Dans och cirkushögskolan, DOCH i Stockholm. Daniel Iinatti mötte hon på ett konstevenemang där han var dj.
–De djupa basgångarna fick väggarna att vibrera liksom allt i mitt inre, säger hon.
Sedan dess har de arbetat tillsammans med bland annat en workshop för Cullbergbaletten.
– Jag är också intresserad av ASMR-video (Autonomous sensory meridian response), en sorts ljudmassage på nätet och som till exempel kan få det att pirra längs med ryggraden, berättar hon.
Hon är även körsångare och hon och de övriga dansarna Iki Gonzalez Magnusson, Sepideh Khodarahmi, Lisen Ellard och Emelie ”Empo” Enlund, ska sjunga med henne.
Scenrummet är ommöblerat. Publiken ska få vara i mitten, avspänt liggande.
Kommer publiken också att få dansa?
– Det hade vi inte tänkt, men det blir lite allsång på slutet. Och så blir det dofter. Mest vänder vi oss till lyssnandet, men också till andra sinnen.
Susanne Sigroth-Lambe
Ur Andrea Csaszni Ryghs recension på Scenekunst: http://www.scenekunst.no/sak/stjerner-i-en-festival-med-feil-navn/
Stjerner i en festival med feil navn
Tre dager med dans er prosaisk som konseptuell ramme, og det skapes et kunstig fellesskap mellom tre verk som kunne tjent på en mer meningsbærende kontekstualisering.
KRITIKK8.2.2018
Andrea Csaszni Rygh
“Sportslig romanse
I Ellen Söderhults verk er det stereotype fremstillinger av romanse som konfronteres. Scenen fylles til randen av 16 dansere, inkludert Söderhult selv, og to trommeslagere som spiller på hvert sitt trommesett på scenen. I likhet med Westgårds stykke pågår dansen som i en evig loop. Lydbildet er også en drivende faktor i dette stykket og diverse låter av bandet t.A.T.u.blir akkompagnert av de to trommeslagerne under hele stykket. Men til forskjell fra Westgårds verk er dansen her mer punkete og rufsete. Bevegelsesmaterialet består av enkle ballettfraser som gir meg flash back til mine egne ballettklasser. Ballettstegene har likevel et mer sportslig preg enn et dansant estetisk uttrykk. Utøverne er orientert rundt en slags fysisk og kraftfull lagånd, og de utstråler en slags vilje og lyst. Det er fint når utøverne enkelte ganger stopper for å enten rette sine andpustne ansikter mot publikum og søker en øm øyenkontakt eller når de står i en klynge og på et klumsete vis klatrer på hverandres rygger for så å fange hverandre opp. Det jeg setter mest pris på med dette verket er hvordan utøverne gis plass til å være så kroppslige, ujevne, slitne og upresise i bevegelsene. Det skaper en herlig bardus og bulkete estetikk.”
RECENSION från BlekingeLänsTidning
Allkonstverk med naturnära känsla DANS/SÅNG 2018-10-18 16.33
Bildtext: Gruppen som framförde ”Shane et al.” på Massmanska kvarnen i tisdags kväll.
I tisdags kväll uppfördes ”Shane et al.” i Massmanska kvarnen, Ronneby. Det var ett gästspel av en föreställning som skapats av koreografen Ellen Söderhult. En imponerande uppvisning i stämningsskapande och kraft på samma gång.
Massmanska kvarnen eller bara Massmanska i Ronnebys äldsta kvarter har blivit ett nav för dans och annan konst. Att den även fungerar som lokal för nutida dansföreställningar bevisades av den här gränsöverskridande upplevelsen.
I förhandsinformationen nämndes bland annat den tv-serie som föreställningen hade hämtat sitt namn från, ”Shane et al.”. Man skulle kunna tro att de fem dansarna i likhet med kvinnorna i serien skulle ägna sig åt relationer sinsemellan, men så enkelt var det inte.
Publiken blev nämligen mycket inblandad – genom att den stora salen i den gamla kvarnens övervåning hade gjorts om till ett slags landskap, med skira tyger som himmel, en röd, jättestor textil på golvet och ett litet spetsigt berg i bortre delen av salen. Större delen av publiken satte sig i mitten, på det purpurröda fältet vid berget.
Här fick vi som publik fuktiga handdukar som vi uppmanades att hålla mot ansiktet under den första delen av föreställningen, då skulle vi nämligen i vilket fall inte komma att se så mycket.
Det var sant. Men vi fick höra desto mer. En räcka sånger, framförda av de fem kvinnorna i gruppen, sånger som vittnade om styrka och disciplinerad samövning. Melodierna var dessutom från olika tider och olika delar av världen.
Dessa sånger ljöd i salen, samtidigt som publiken mer och mer sjönk in i ett slags meditativt läge.
Men efter hand tillkom nya ljud – starka ljud som av en älv som i vårflod bröt upp isen. Dansarna/sångarna klädde om från vita kläder till något som påminde om regnställ och som samtidigt fick dem att se ut som en del av det berg som syntes i fonden.
Vid föreställningens slut blev de mycket riktigt just en del av detta berg, men innan dess hade de alla samtidigt gått ut i salen och (icke synkront) läst stycken ur en prosatext som möjligen kom ur Mikael Niemis roman ”Populärmusik från Vittula”!
En föreställning att bli förundrad av och glädjas åt.
FAKTA
Shane et al.
Vad: Dans och sångföreställning
Var: Massmanska kvarnen, Ronneby 16/10
Vem: Ellen Söderhult (koreograf) Oda Brekke, Lisa Schåman, Lisen Pousette, Cathryn Humpreys.
Arrangör: Dans i Blekinge med stöd av Ronneby kommun
Ellen Söderhult 